Sjukdomar/parasiter

Degenerativ myelopati
Degenerativ myelopati är en neurologisk sjukdom som drabbar ryggmärgen och ger upphov till en progredierande ataxi, en parapares som initialt är spastisk men efter hand även kommer att inkludera lower motor neuron symtom samt i ett sent skede i sjukdomen även involvera frambenen, samt känselbortfall. Symptomen är tilltagande men inte förknippade med smärta. Hos schäfer kallas sjukdomen ibland ”schäfervinglighet”. De flesta hundar som utvecklar sjukdomen är äldre än 8 år. För närvarande finns det ingen behandling eller botemedel. Den kliniska diagnosen ställs genom att utesluta andra orsaker till symptomen. Enda sättet att säkert veta är att undersöka ryggmärgen efter döden och titta efter sjukdomsspecifika förändringar. Sjukdomen förekommer inom ett flertal raser men vanligare bland schäfer, Howavart, Boxer och Welsh Corgi. En förändring, eller mutation, i en viss gen som verkar orsakar degenerativ myelopati har påträffats i ett antal raser SOD1, alla hundar som har den förändringen utvecklar dock inte sjukdomen.

Pannus

Pannus är en kronisk inflammation i hornhinnan som oftast drabbar båda ögonen. Tillståndet är vanligare hos schäfer men förekommer även hos andra hundraser.

Vid pannus, eller kronisk ytlig keratit, blir ögats hornhinna successivt alltmer förändrad, med tilltagande kärlinväxt, cellinfiltration och pigmentering. Tillståndet är i sig inte smärtsamt, men det kan leda till följdsjukdomar såsom bindehinneinflammation (konjunktivit), inflammation i ögonlocken (blefarit) samt blindhet, om en stor del av hornhinnan är drabbad.

Det är inte helt klarlagt hur pannus uppkommer, men man vet att det är en multifaktoriell, immunmedierad sjukdom där bland annat ärftlighet är en komponent och ultraviolett ljus är en annan.  

Symptom

Hornhinnan får i det tidiga skedet ett gråaktigt-grårosa område vid den yttre ögonvrån. Efterhand breder området ut sig över allt större del av ögat, och en likartad inväxt sker från den motsatta sidan av ögat. Förändringarna i hornhinnan får inväxande av blodkärl och blir pigmenterade. Även om tillståndet inte är smärtsamt blir många hundar besvärade från ögat, med lindrigt ögonflöde, kisande och kanske krafsande/gnidande mot ögat.

Diagnos

Diagnosen ställs genom ögonundersökning på kliniken. Eftersom inflammation i hornhinnan även kan ha andra orsaker görs vanligen olika tester för att utesluta dessa, exempelvis provtagning för att undersöka om ögat är infekterat av virus eller bakterier, samt mätning av tårproduktionen.

Behandling

Behandlingen syftar till att bromsa och begränsa utbredningen av inflammation och ärrvävnad över hornhinnan, och består av ögondroppar som verkar immunhämmande. Inledningsvis får hunden komma på flera återbesök för att anpassa typ av ögondroppar och dosering. Ögondropparna behöver sedan ges livet ut, med regelbundna kontroller hos veterinär.

Prognos

Pannus är en obotlig sjukdom som behöver behandlas livet ut, men ju tidigare man sätter in behandling desto mer kan utbredningen av inflammationen begränsas.


RÄVSKABB //

En av de vanligaste hudsjukdomarna hos våra hundar idag är den så kallade rävskabben. Den orsakas av ett parasitärt kvalster, Sarcoptes scabiei, som även kan infektera andra djurarter, inklusive människor. Sjukdomen hos hund kallas i Skandinavien ofta rävskabb, på grund av att sjukdomen spreds från vilda infekterade rödrävar till hundar med början från mitten av 1970-talet. Före det hade sjukdomen inte på mycket länge funnits här, varken bland rödrävar eller hundar.

Den variant av Sarcoptes scabiei som infekterar rävar smittar visserligen människor men ger då i allmänhet endast kortvariga besvär, så kallad skenskabb. Läs mer på Folkhälsomyndighetens webbplats. Kvalstret kan inte fortleva och föröka sig på de värddjur som är främmande för dem. Dock har skabbkvalstret från räv framgångsrikt smittat flera andra vilda djur i Sverige, till exempel varg, lo och mård.

Sarcoptes scabiei är ett kvalster och tillhör, liksom fästingarna, spindeldjuren. Skabbkvalstren är 0,2-0,45 millimeter långa och 0,2-0,35 millimeter breda. Med sin något tillplattade kropp och korta ben liknar de en sköldpadda. Kvalstret lever huvudsakligen i hudens översta cellskikt, väl gömt och skyddat mot yttervärlden. I huden gräver skabbkvalstret gångar i vilka honan lägger tre till fyra ägg per dag under sin levnad, vilken är två till fyra veckor. Äggen kläcks efter några dagar till larver, som via två olika nymfstadier blir vuxna och könsmogna. Hela utvecklingen i huden tar omkring två veckor.

Smittorisken
Hundar kan smittas både genom direkt kontakt med redan smittade djur och indirekt genom att skabbkvalstret överlevt en kortare tid på platser där infekterade djur vistats. Hundar uppsöker ofta platser där smittade rävar varit, exempelvis gryt och hundkojor, men också andra platser där den kliande räven (eller hunden) kliat av sig hudflagor och hårtussar i vilka skabbkvalster kan finnas. En infekterad räv har ofta stora mängder kvalster vilket gör dem till effektiva smittspridare.
Skabbkvalster utanför huden är känsliga för väder och vind. De är framförallt känsliga för uttorkning och för både låga (minusgrader) och höga temperaturer. I kylskåpsmiljö kan dessa kvalster överleva i drygt två veckor, men när de vistas utanför den skyddade miljön i huden där temperatur och fuktighet är optimala, avtar deras benägenhet att effektivt kunna infektera ett nytt värddjur. I den torra luften inomhus dör kvalstret inom ett par dygn. Utomhus om temperaturen är svalare och fuktigheten högre är chansen däremot större för kvalstret att överleva. Vid temperaturer under 18°C förblir det orörligt. Således krävs det temperaturer över 18°C, det vill säga sommarväder, för att kvalstret aktivt ska kunna röra sig mot ett eventuellt offer.

Huvudsymtom – klåda
Symtomen kan variera från mycket svår till lätt, knappt märkbar, klåda. Klådan har beskrivits som värst på natten. Andra symtom i början av en infektion är hudrodnader, små upphöjningar (papler) i huden och mjällbildning. Därefter ses håravfall och gråvita-gråsvarta skorpbildningar.
De första hudförändringarna på hunddjuren uppträder oftast på speciella ställen på kroppen, så kallade predilektionsställen, vilka är framknä, has, ryggslutet vid svansfästet samt vid öronkanterna. Dock kan skador ses var som helst på kroppen. Klådan kan ge upphov till rivskador med sår som så småningom täcks av skorpor. Huden blir ofta förtjockad och sekundära bakteriella infektioner kan tillstöta. Om inte djuret får rätt diagnos och behandling förvärras hudskadorna och kan komma att täcka hela djuret och sjukdomen kan bli mycket allvarlig. Smittade rävar har som bekant dött i 10 000-tal i landet. Upp till 80 procent av rödrävarna i Sverige dog i sarkoptesskabben under 1970- och 1980-talet. Nu har rävstammen återhämtat sig och rödräv finns idag överallt där den fanns innan smittan kom till Sverige under de första åren av 1970-talet. Emellertid finns sjukdomen kvar och kommer med stor sannolikhet att finnas kvar under mycket lång tid.

Diagnostik
Symtomen på sarkoptesskabb kan variera mellan olika hundar. En positiv klådreflex i öronkanterna är starkt indikativ för sarcoptesinfestation. De flesta smittade individer utvecklar antikroppar mot skabbkvalstret. Genom att påvisa antikropparna i blodserum kan man få vetskap om djuret är eller har varit infekterat. De specifika antikropparna finns oftast i blodet inom två till tre veckor efter det att hunden visat de första skabbsymtomen. Förhöjd antikroppsnivå kvarstår i flera månader efter genomgången infektion, i normalfallet sex månader. Vid varje kliande hudsjukdom kan sarkoptesskabb misstänkas och antikroppsundersökning är ett viktigt diagnostiskt hjälpmedel vid utredning.
Sarkoptesskabb kan även påvisas genom skrapprov, fler än ett bör tas.

Behandling
Stronghold