Pannus
Jag har sett att många schäfer uppfödare har börjat testa för Pannus
Jag har inte hittat någon information om hur testerna går till, om det finns ett test utan symtom som sen räcker hela hundens liv, eller om man måste testa hela tiden när hunden inte har symptom, eller om det endast är vid symptom som man kan testa och få korrekt svar.
ska återkomma om det.
Artikeln om Pannus ligger i Ladda ner knappen
Cerebellar hypoplasi – Som hittats i Vitherdehund ( DNA test finns)
Cerebellär hypoplasi är en sjukdom som påverkar utvecklingen av lillhjärnan hos hundar och leder till icke-progressiv cerebellär ataxi.
Symtom
Symtom på cerebellär hypoplasi uppträder vanligtvis vid 6 veckors ålder hos valpar och omfattar okoordinerade ryckiga rörelser, balansförlust och kraftiga skakningar, särskilt vid viljestyrda rörelser. Kramper och nystagmus kan också förekomma. Lyckligtvis visar hundar med detta tillstånd vanligtvis inga tecken på smärta eller obehag.
Hantering av sjukdomar
Det finns för närvarande inget botemedel mot cerebellär hypoplasi. Behandling innebär i allmänhet att hantera symtomen och tillhandahålla en säker miljö som minimerar risken för skador på grund av bristande koordination och balans. I vissa fall kan hundar med cerebellär hypoplasi leva ett relativt normalt liv med lämplig vård och stöd.
Genetisk grund
Denna sjukdom följer ett autosomalt recessivt nedärvningssätt. Autosomal recessiv nedärvning innebär att hunden, oavsett kön, måste få två kopior av mutationen eller den patogena varianten för att löpa risk att utveckla sjukdomen. Båda föräldrarna till en drabbad hund måste bära på minst en kopia av mutationen. Djur med endast en kopia av mutationen löper ingen ökad risk att utveckla sjukdomen, men kan föra mutationen vidare till kommande generationer. Avel mellan hundar som bär på genetiska varianter som kan orsaka sjukdom, även om de inte visar några symtom, rekommenderas inte.
Teknisk rapport
Lillhjärnan är den del av hjärnan som reglerar rörelsekontroll och koordination. Vid cerebellär hypoplasi, även känd som Dandy-Walker-missbildning, utvecklas nervcellerna i lillhjärnan inte som de ska, vilket påverkar balans och koordination. Hos hundar kan cerebellär hypoplasi vara relaterad till parvovirusinfektion i livmodern och i vissa fall är den ärftlig och orsakas av förändringar i VLDLR-genen. VLDLR-genen kodar för lipoproteinreceptorn med mycket låg densitet och utgör tillsammans med apolipoprotein E-receptor 2 (APOER2) en del av reelin-signalvägen som styr processen för neuroblastmigration till hjärnbarken och in i lillhjärnan. Om dessa receptorer är förändrade migrerar inte neuroblasterna (som kommer att ge upphov till nervceller) normalt och nervsystemet utvecklas inte som det ska. Gerber et al. identifierade den VLDLR-mutation som orsakar sjukdomen hos hundar av rasen eurasier. De observerade att hundar med två kopior av mutationen c.1713del producerar ett afunktionellt VLDLR-protein.
Degenerativ Myelopati DM
Degenerativ Myelopati (DM), även kallad schäfervinglighet, är en nedbrytande neurologisk sjukdom med immunologisk bakgrund. Hundens immunförsvar attackerar nervsystemet och nervtrådarna i ryggmärgen bryts ner. Svagheten i bakdelen kommer smygande, ger svajiga och styltande rörelser som successivt förvärras. Typiskt är att hunden släpar baktassarna i marken. Sjukdomen upppträder hos medelålders till äldre hundar (5-12 år) av storvuxna raser och ses främst hos schäfer. Den är inte smärtsam, men ingen behandling finns.
Både i Finland, med rasansvar för finsk lapphund, men även i Sverige och andra länder har en del uppfödare och ägare DNA-testat hundar för DM. Statistiken uppvisar att ca 30 procent av de testade individerna är bärare. Därtill finns väldigt få fall av hundar med dubbel genuppsättning och av dessa uppvisar de flesta individer inga symptom alls av sjukdomen.
Detta innebär att en individ som är testad affected för DM, och som inte uppvisar några kliniska symptom av sjukdom, får möta en fritestad partner. En individ som är testad bärare ska fortsatt beaktas som bärare och får endast möta fritestad individ så som rekommendationerna är nu.
Osteochondros ( OCD)
är en tillväxtrubbning i ledbrosken hos den växande hunden och uppkommer oftast i den ålder då valpen växer som snabbast, vid ca 4-6 månaders ålder. De flesta hundar som drabbas är av medelstora till stora raser och förändringarna ses oftast i armbågs-, bog-, knä- och hasleder.
Orsak
Varje stort ben som ledar mot ett annat ben är täckt av brosk i ändan för att benändarna ska glida lättare mot varandra. När hundens ben växer måste brosket också växa med. Skelettet bildas genom att brosket hela tiden växer och det djupast liggande brosket sedan omvandlas successivt till ben i samma takt som brosket växer. Därigenom blir benen längre och längre men har hela tiden jämntjockt brosk i ändarna.
Vid osteochondros blir det ett fel i omvandlingen av brosk till skelett. Det blir då en för stor mängd brosk som sträcker sig från leden ner i skelettet. Detta blir ett problem då brosk är en levande vävnad men samtidigt en vävnad som saknar blodkärl. Brosket får istället sin näring från ledvätskan som finns i leden. Blir brosket för tjock når dock näringen inte hela vägen ner i brosket. De djupast liggande broskdelarna kommer därför att “dö” , vilket kallas för att det “går i nekros”.
Det döda/nekrotiska brosket lossnar från underlaget och resultatet blir ett sår i broskytan i leden. Den döda broskvävnaden orsakar inflammation i leden och beroende på hur stor skadan är kan underliggande skelett exponeras och broskytan på motstående ben börja skava mot skelett. Det hela är mycket smärtsamt och hunden blir halt. Med tiden blir inflammationen i leden värre och man får artros.
Orsakerna till osteochondros är flera. Det finns ärftliga faktorer. Det är inte detsamma som att osteochondros är medfött utan det betyder att hunden föds med förutsättningar att drabbas av osteochondros när den kommer upp i den snabbväxande åldern.
En hund med genetisk förutsättning att drabbas av osteochondros kan få sjukdomen genom att utfodras felaktigt med för mycket kalk och energi. Även överdriven motion kan tänkas leda till osteochondros men det betyder inte att valpar av växande raser inte behöver röra sig. Det är ytterst viktigt för en växande hund att få motionera men det ska ske på hundens egna förutsättningar.
Symtom
Symptom på osteochondros är främst hälta i det aktuella benet. Hältan ger inte med sig eller kommer och går. En valp som plötsligt börjar halta bör alltid undersökas om inte hältan går över spontant med ett par dagars vila. Ofta kommer hältan vid 4-7 månaders ålder men den kan vara svår att se för djurägaren och blir uppenbar först efter ytterligare ett par månader när ledproblemen blivit värre. Om hunden har lika ont i båda benen kan det vara svårt att se hältan, djurägaren upplever istället att hunden sover mycket, är ovillig att leka och verkar nedstämd.
Diagnos
Diagnosen ställs utifrån symptom och klinisk undersökning kombinerat med röntgen. Är förändringarna små är de inte alltid uppenbara på röntgen och då kan artroskopi (titthålskirurgi) vara motiverat.
Behandling
Lindriga osteochondrosförändringar i boglederna kan ibland läka tillfredsställande utan operation men för de övriga lederna och vid större skador i boglederna gäller att ju tidigare man opererar desto större chans att det blir ett bra resultat eftersom inflammationen i leden inte hunnit bli så allvarlig. Givetvis beror det också på hur stor broskskadan är till att börja med.
Generellt sett anses osteochondros i bogleden ha bäst prognos medan armbåge och knälederna har något sämre prognos och osteochondros i haslederna har sämst prognos. Varje fall är dock unikt och måste bedömas individuellt.
De flesta större djursjukhus opererar numera med artroskopi där man med minimal skada på ledkapseln kan slipa/hyvla/borra bort skadat brosk och ben och därmed bana väg för nytt brosk. Det blir visserligen ett ärr i broskytan men det läker ändå så pass att det kan fungera bra.
Rehabiliteringen är också en stor del av behandlingen och bör skötas av en sjukgymnast för hund. Samtidigt äter hunden ofta antiinflammatoriska mediciner och ofta specialfoder eller fodertillskott, exempelvis glukosaminer.
Panosteit
är en sjukdom som förekommer över stora delar av världen och karakteriseras av intramembranös benbildning i det medullära benet. Sjukdomen drabbar främst växande hundar av stora raser. Schäfrar anses vara predisponerade för sjukdomen och hanhundar drabbas i större utsträckning än tikar. De långa rörbenens diafyser drabbas oftast och utvecklingen innefattar vaskulärt läckage från medullära blodkärl, degeneration av medullära adipocyter, osseös
stromalcellsproliferation samt ökad benremodellering vilket sammantaget leder till endostal intramembranös benbildning.
Ny benbildning ses ibland även i periostet. Radiologiskt ses
främst en minskad kontrast mellan det kortikala benet och den medullära kanalen, samt ett grövre trabekulärt mönster. Histologiskt ses en ökad osteoblastisk och fibroblastisk aktivitet med osteoid produktion i endostet och ibland även i periostet. I benmärgen ses även fibros.
Sjukdomen ger upphov till en plötsligt insättande hälta utan föregående trauma. Hältan kan förflytta sig mellan benen. Symptom på systemisk sjukdom kan också ses, såsom feber och inappetens. Diagnos ställs ofta genom en sammanvägning av klinisk undersökning och radiologiska fynd. Det finns ingen specifik behandling för sjukdomen. Insättande av antiinflammatorisk eller smärtlindrande behandling kan ibland anses nödvändigt. Prognosen är mycket god och komplikationer till sjukdomen är sällsynta.
Under de senaste 65 åren har sjukdomen haft många benämningar, där panosteit och enostosis är de mest erkända namnen på sjukdomen. Nomenklaturen diskuteras dock fortfarande, då de flesta anser att sjukdomen saknar inflammatoriskt ursprung. Etiologin för panosteit är okänd,
men många möjliga etiologier diskuteras. Mycket tyder på att sjukdomen är multifaktoriell. Evidens finns för korrelation mellan felaktig utfodring och utveckling av panosteit. Studierna pekar på att avvikelser i fodrets sammansättning, såsom högt energiinnehåll, obalans mellan kalcium och fosfor samt överskott av vitamin D3 kan ge upphov till panosteit.
Fodrets sammansättning i kombination med hormonell påverkan av tillväxthormoner anses kunna bidra till sjukdomsutveckling. Samspelet mellan fodrets sammansättning, hormoner och sjukdomens utveckling är komplext och det är i dagsläget svårt att säkert veta hur alla mekanismer
samverkar.
En genetisk bakgrund till panosteit har också diskuterats, då sjukdomen är vanligare förekommande hos vissa hundraser samt ses drabba avkommor från tidigare insjuknade föräldradjur.
Sjukdomens upptäckt i mitten av 1950-talet sammanföll med ett nytt vaccin mot valpsjuka, baserat på levande försvagat virus. En koppling mellan valpsjuka och panosteit kan finnas, då valpsjukevirus har visats kunna påverka benremodelleringen samt att utveckling av akut valpsjuka kan förekomma hos vaccinerade hundar i sällsynta fall. De kausala sambanden däremellan är dock inte klarlagda. Forskning inom området saknas till stor del, troligen på grund av sjukdomens självläkande natur. Fler studier behöver genomföras för att kunna fastställa möjliga etiologier för panosteit.
Snömarkens Kennel 